Lukterna, stämmningen, mörkret, känslorna...ALLT!!!

Men känslorna kommer i fatt en, hur man än försöker fajta bort dom...

Men nu går det inte mer! Sorgens tid är här och den är antagligen här för att bearbetas.

Tårarna & minnena bara kommer och det finns längre ingen hejd....

Tårarna, smärtan fanns där redan när jag vaknade, dom bara ÄR och FINNS och FLÖDAR...

Valter!

Det va ju du och jag mot värden...minns du?

Men ödet ville nått annat och kännslan av orättvisa, bitterhet bara sköljer igenom mig...

Vissa dagar kan jag känna mig priviligerad att ha den förmånen att ha dig på andra sidan för det du hjälpt/hjälper mig med i svåra stunder...

Men den dagen är inte idag..Idag vill jag ha dig här!

För lite mer än ett år sen hade domen kommit att pensilinet du åt inte skulle funka! Det va inte en baktriell (Menigit) hjärnhinneinflammation, utan en annan som gjorde att du skulle få äta kortison.

För ett år sen satt jag fortfarande med ett största hoppet om att kortisonet skulle funka och att allt skulle bli bra igen och att du skulle få bli frisk.

Om 4 dagar för ett år sen skulle vi ut och tävlat vår andra tävling du & jag.

Men två dagar därefter va du borta...

Det sägs:

Det tog En minut att hitta en speciell vän i dig. 
En timme att uppskatta dig.
En dag att älska dig,
men det tar ett helt liv att glömma dig.
För alltid i mitt hjärta!

Kan ändå känna en sån STOR tacksamhet att ha Fernando vi min sida...

Han är en sprudlande engi kick hela han. En glädjen man...Och mitt alldelles egna lyckopiller!

Men det tog lång tid att riktigt tillåta mig känna precis så...

Men han gör verkligen varje dag mödan värd...